Om mig

Har fått en hel del nya läsare nu på sista tiden så statistiken ökat ganska kraftig. Så jag tänkte bara berätta lite vem jag är.

Anna emelie jennifer geerhold viklund heter jag, men vill byta bort geerhold till lindberg då min farfar hette lindberg och han var en jätte stor del av mitt liv när han levde, eller ja det är han ju såklart fortfarande men lite på ett annat sätt. 

Jag bor i Gävle med min familj som består av mamma, pappa, bror och hund. Vi har bott på 7-8 olika ställen här i Gävle sen jag föddes år 1993. Vilket betyder att jag är 19 år. (eftersom jag fyllde 9maj annars skulle jag bli 19 i år.. skit samma) Men just nu bor vi i en villa i bomhus, helt okej antar jag.

Jag går tredje året på byggprogramet på polhemskolan och tar studenten om 22-23 dagar eller nånting liknande, vilket jag längtar efter så otroligt mycket. Så jag kan starta om mitt liv men nya, positiva glada människor. Och man slipper allt omoget tjaffs och behöver inte hålla kontakten med en enda jävel om man inte vill. Så några kommer kastas i sopkorgen efter studentnatten.

Mina närmaste vänner beskriver mig som snäll, söt, rolig och bortskämd. Då jag fick en bil, en skoter och en dator i 18-års present. Vilket resulterade en summa på lite över 100 000. Men till mitt försvar fick jag mammas bil då hon fick en jobb-bil och skotern är min och min brors som han mest använder. Men ja, jag jag är nå grymt bortskämd faktiskt.

Vad jag vill göra med mitt liv har jag inte riktigt listat ut en då jag är ganska tankespridd tjej som vill lite olika saker från dag till dag beroende på humör och väder. Men polishögskolan är nånting jag funderar starkt på och därför har jag läst historia hela 3:an nu på gymnasiet. 

För att gå in på lite grunder och ge lite förklaringar till varför min blogg är som den är och mitt beteende ändras från dag till dag så tänker jag nu skriva av mig och berätta det så jag slipper alla frågor jag fått om det.

Enda sen jag var liten har livet varit som en berg och dal bana, jag antar att jag är van med att ingenting är bra längre än 7 dagar i rad. Alla mina vänner kom tillbaka efter helger och lov och berätta att dom vart hos mormor och morfar och fikat och gjort roliga saker med dom som att campa osv på somrarna. Men vad hade jag gjort? Jag hade också umgåts med mormor och morfar. Men istället för att ha kul, äta bullar och dricka saft såg jag blod spruta, tänder bli utslagna och bara höra massa skrik. Ja min mormor och morfar är alkoholister. Bråkar jämt och ständigt, slåss och är osams. Och där stod jag, 4 år och tittade på när blodet spruta och tänderna flög då jag sedan plockade upp en tand och gick till mormor och sa: mommo, här e din.
Det har gått så långt att jag flera gånger gett dom ett ultimatum, men vad hände? Alkoholen i första hand. Har aldrig fått sova över hos mormor och morfar som alla andra barn i min skola fick och redan där började jag känna mig annorlunda. Jag hade ingen förutom mamma och pappa. Men en period sov jag väldigt mycket hos farmor, men det hjälpte inte. Eftersom hon bor granne med mormor och morfar hörde man skriken och bråken in till henne också.. Än idag skriker dom och bråkar och tar mer än gärna en öl till frukost och varje ledig tid ägnar dom åt att åka båt och supa. Kanske därför jag är rädd för fulla killar? Och även vissa tjejer? När jag hela mitt liv uppfattat det som att alkohol gör en ond.. Och på det har jag även sett pappa blivit slagen på fyllan. Pappa har spöat folk på fyllan. Jag har vart så jävla osäker och rädd hela mitt liv, vilket jag fortfarande är.

Nu på äldre dagar dricker dom exakt lika mycket. Jämt. För inte så länge sen, kanske 2 veckor sedan va vi där 4 och käkade, mormor va dyngrak. Men jag orkar inte bry mig längre. Jag orkar inte lägga ner min tid på att bry mig om nånting som inte bryr sig om mig. Träffar och pratar bara med dom när jag fyller år och på julafton.. Enda gångerna det går att ses och det är knappt att det går ens då..

Och för ca 2 år sedan. 6 februari 2010 sjönk jag rakt ner på botten, djupare än djupast. Och där satt jag fast. När samtalet kom om att farfar inte vaknade. Och 20-30 minuter senare kom samtalet om att det inte gick att göra nånting.. Det är det värsta som har hänt mig i hela mitt liv. Ligger än idag och gråter nästan varje kväll för jag saknar honom så otroligt mycket. Livet är så himla orättvist.. Han var även bara 63.. Har fortfarande inte förstått att han verkligen inte finns mer..

Så ja, att jag är konstig, underlig, funderar mycket, ofta är nere och deprimerad och väldigt ledsen. Tycker jag själv inte är så konstigt. Och utöver allt det där är det falska vänner, idiotiska pojkvänner/ex och massa annat inblandat också. Därför kan jag vara väldigt svår och det är endast några få som verkligen kan lyckas få mig bra när jag är väldigt nere.. Men ja, jag ser ju inte direkt fram emot om vad som händer resten av livet när allt detta hänt och jag just fyllt 19 år. Men what doesn't kill you makes you stronger. Det ska jag alltid bära med mig. Och farfar, nu lever jag för dig. Jag uppfyller dina drömmar och tar ditt efternamn för att hedra dig och allt du står för, jag älskar dig.♥


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: